Jag tappar fortfarande andan när jag ser henne. Vart försvann marken nu då? Den som gjorde att jag kunde stå nyss. Åtrå är en känsla som kan jämna berg med marken. Fan också. Ruttna kvällar gör sig aningen bättre med rödvin, så skål.

Det enda som är konsekvent i mig är sökandet efter sanning. Den sanning hon bär innerst i hjärtat. För antingen ljuger hon för mig eller för sig själv. Jag vet inte vilket som är värst.