Jag vet, don't go there!!! Utsätt dig inte för att veta mer än du vill. Ändå kunde jag inte låta bli och nu mår jag illa. Så fort jag börjar tänka så går allt åt helvete. Undrar hur länge det kommer att hålla i sig? Det brukar ju slå om i nåt skede. Osäkerheten. Oron. Samtidigt stark som en ek, grundad som en runsten. Vad kan man göra? De vanliga svaren ter sig otillräckliga, banala, idiotiska. Så väldigt svenskt att ha ångest för att man älskar någon.

Det sker en ordlös gränsdragning och på något vis beter jag mig väl på ett sätt som inbjuder till avståndstagande. Jag vet faktiskt inte. Jag försöker medvetet att vara öppen och utåt, men uppenbarligen är allt vad jag förmår inte tillräckligt. Fan ta det.

Jag, jag, jag. Mig, mig, mig. Åh vad jag är trött på mig själv. Att skriva, att forma tankar till text. Det måste vara just right, annars kommer dissningen, hård som en örfil. Var det där för mycket, för beskrivande? Hallå, litterära ambitioner, dålig prosa?

Jag är så trött att jag har hjärtbultning. Jag kan inte skriva något mer för allt är för mycket.