Dags att släppa taget nu igen. Att jag alltid klamrar mig fast. Jag SKA sluta sjåpa mig. Jag menar, vem tror jag att jag är? Min svulstiga patosfyllda förtvivlan ska väck. Jag borde inte haft så mycket dåligt samvete och tyckt att jag var så himla jobbig när det begav sig. För jag är inte en attityd, ett utseende eller en åsikt. Jag är en människa med allt vad det innebär. Jag har liksom inget val.

Idag har jag fattat en viktig sak om hur jag reagerar känslomässigt. En knut mindre på tråden. När man accepterar sina rädslor slår man hål på dem. Jag har inget behov av att åka karuseller, livet är läskigt nog.

Och ibland kommer jag ihåg att krama om mig själv.