Längtan är lika stor. Jag har aldrig begripit mig på min längtan. Mest finns den de här vakna nätterna, de som jag tillbringar i eget sällskap. Då jag lyssnar till andetag och ser ut i mörkret. Alla bra tankar kommer då. Kanske är det livets mening jag längtar efter. Kanske är det ingen. Kanske är det någon. Framförallt har jag inget val. Jag måste gå vidare, med eller utan hål i hjärtat.

Om jag är så jävlig, varför behöll du mig då nära i så många år? Är det under din värdighet att erkänna dina brister och misstag? Väx istället och omge dig med ärlighet mot de människor du älskar. Jag försöker iallafall rätta till mina fel. Är det den man är som räknas, eller vad man gör? Insidan eller utsidan? För om det är vad man gör så är vi båda bra på att förstöra, men av olika anledningar. Annars tillhör vi de bästa. Jag vet inte vad som finns i ditt huvud, bakom dina ögon. Men något är det. Som jag inte tror att du vågar röra vid. För du ignorerar mig fortfarande. Det sköter du bra.

Här kan jag skriva vad jag vill, för här läser du ändå inte.