Mina föräldrar är världsbäst på att älska sina barn. Som barn strilade deras kärlek över oss systrar i en aldrig sinande ström. Ibland hinkvis i utbrott av pussar, kramar, fnitter och kill som vi flydde från under glada skrik. Ibland mer sipprande, som när de var ordentligt förbannade. Fast vi visste att de alltid skulle älska oss ändå, oavsett. För egen del kan jag känna att det enkla - att vara älskad som barn - har gett mig en grund, fast som hälleberget. Jag har förmodligen fått så mycket kärlek att det skulle räcka till ett helt kompani barnhemsbarn från östeuropa. Jag hoppas jag förmedlar detsamma till min dotter. På mitt eget sätt.