Något som faktiskt oroar mig är att jag kanske aldrig blir lika lycklig igen. De där åren av fullständighet, kommer det någonsin att bli lika bra? Kan det vara så att jag har förändrats så mycket att jag inte längre skulle tillåta mig att försjunka i denna lyckosörja? Jag är inte lika naiv längre, jag kanske skulle genomskåda lyckoväven och cyniskt väsa till mig själv "det kommer aldrig att hålla" "hon kommer att ledsna" "katten dör snart" eller "du kommer ändå snart att bli sjuk". Och därför kommer jag kanske inte att bli så lycklig igen.

Eller.

Så har jag ett otroligt hjärta. Det älskar och älskar och älskar och kanske har det inte förstenats helt. Det kanske öppnar sig för någon och låter mig landa mjukt.