Min kropp tyckte att det var en bra idé att svimma bland en massa okända människor idag. Lite vardagsspänning där! Så jag gav mig själv blommor senare. Passande nog blir jag glad av gladiolus!

Jag är sårbar på ett sätt som jag inte varit tidigare. Jag höll mig till sanningen men blev ändå utvisad. Jag är ledsen, för det här var inte vad jag ville.

Jag har ingen säker stig längre. Inga säkra drag. Kanske att vi någon gång möts igen, hon och jag. Då kanske vi vågar prata om det där som gör så jävla ont att jag nästan dör. Irrvägar. Ibland går man vilse, fattar ett felaktigt beslut och plötsligt blir den breda vägen en liten smal stig som ser ut att leda till ett stup. Aldrig vet vi var vi är på väg, vart vi vill eller var vi hamnar. Ska vi till varje pris fortsätta längs den gamla rutten, eller ska vi skriva vår egen karta eftersom våra irrfärder fortsätter? Jag finner inte fler ord för det. Stum över att livet får vara så här orättvist. En Gud som ser men inget gör, kan han finnas till? Ingenting, är.