Jag saknar att prata med dig, att höra om din dag. Jag saknar ditt skratt, att få meddelanden från dig och att skriva om kärlek tillbaka. Jag saknar dina ögon, dina rynkor, doften av ditt hår och hur dina läppar smakar. En stillsam saknad över vad som gått förlorat, för även om livet var svårt ibland så innehöll det så mycket mer magi.

Det är med vemod jag öppnar mina gröna ögon och inte längre finner henne vid min sida, verkligheten slår mig i magen. Befinner mig i en gråzon och det ekar inom mig, så tom är jag. Tidigare idag har jag suttit i skogen och förundrats över det ogripbara. Jag är inte den som letar efter enklaste vägen ut, som hon. Men ändå. Hur kunde hon låta en sanning så stark glida henne ur händerna? Så intensiv, så total, som om den var det enda som fanns. Finns. Kommer att vara. Fastän det är över.

Du fattade ditt beslut så jag tvingades fatta mitt. Ditt svåra. Min smärta. Dina sidor. Mina sidor. Vi har delat stunder för vilka inga ord finns, saker som vi aldrig delat med någon annan. Men jag tänker inte bli ignorerad och bortcensurerad av dig igen.