När vi satt bredvid varandra i trappan, en försommarkväll för flera år sen, smällde det till i mig. Ibland öppnar sig stängda dörrar utan det minsta gnissel. Mötet gick bara rakt in i själen. Jag vet inte hur det hände. Jag vet bara att den kvällen slutade jag säga ”det här vill jag inte ha”. Istället ville jag ha. Det som är vi, med allt vad det innebär.