Bedövad av smärta och med en mage som var synkad med tankarna och därmed i olag med hela mig. Det sved att åka hem till ensamheten igen. Igår hade inbjudningskorten till min dag kommit, först då ramlade insikten ner på riktigt. Ett kort skulle bli över. En plats kommer stå tom. Då släppte alla spärrarna och jag grät och grät och grät och kunde inte ens resa mig från golvet. Somnade där och när jag vaknade så grät jag lite till. Skönt ändå att kroppen tillåter sig att sörja. Precis som när något har dött. En viss tröst i att veta att man fortfarande är älskad. Det är bara det att aldrig mer, är en så hemskt lång tid.