Hennes kläder gick mest i vitt, liksom täcket vi gömde oss under när det började dra. Lampan vid fönstret stod som en fullmåne och fick hennes ögon att glittra. Det sägs att våra hjärtslag ackompanjerades av stjärnfall. Jag var så lättad över att hon utstrålade så mycket charm, öppenhet och värme. Tilliten var så överväldigande att den fyllde mig till bredden med ömhet. Jag var tvungen att stanna upp för att det var så vackert, sköra gyllentrådar i mitt inre som spändes till bristningsgränsen. Senare lutade hon sig mot mig och grät. Vi höll om varandra och så blev vi sittande. Omgivna av stark kärlek. Endast vetskapen om att jag godkänt reglerna, fick mig att släppa taget. Jag ville dra ut varje sekund till en evighet, men kunde inte med att lämna rummets fyra hörn. Det var ju bara där som känslorna fick brinna, andas fritt. Hon sa hej då på riktigt. Men saker kommer jag alltid att minnas. Alla ord och handlingar jag har att vårda ömt i mitt inre nu, när hon inte längre kan gå bredvid mig.