Så jobbar man natten efter gaygalan. Det är fanimej värt en guldstjärna.

Så guld. Aldrig förr så här. Aldrig nånsin förr. Det är något otroligt tilltalande med människor i sitt rätta element och det tog en evighet innan jag kunde andas normalt igen. Jag var totalt och handfallet mållös, men min oförmåga att kommunicera störde mig inte nämnvärt. Jag var för upptagen med att ta in. Nu drömmer man ofrånkomligen, I´ll tell you. Mitt inre sträcker förnöjt ut sig och jag kan bara hoppas att jag absorberar den här känslan av välbefinnande och behåller den.