När det gäller vissa saker är jag som ett bokstavsbarn. Kanske är det då jag måste stänga ned och inse hopplösheten igen, vara redigt och duktigt ledsen. Jag vet inte. Det händer så mycket som jag inte alls kan styra och jag ser ödmjukheten som enda utväg. Att vara skitlycklig och jätteledsen över samma sak på samma gång kan sätta spår i vilket hjärta som helst. Inte helt hundra just nu. En massa saker som måste skrivas, en massa tårar som måste gråtas. Vi lät mirakel ske. Och där modet brast tog kärleken över. Allt som satt så djupt och förträngt, lossnade och blev gjort. Mitt hjärta har vuxit. Det som var fullt förut, är nu ännu större och mer omfattande. Och hjärtat samarbetar fan inte med hjärnan, när det blir så här.