Nu längtar jag hem till Sverige. Till mitt barn. Massor. Hon längtade efter mig med, men tyckte samtidigt att det var bra med Lena. Min bästaste vän som blivit extraanställd som barn, katt och husvakterska. Det känns tryggt. Hon har ju trots allt varit med ända sen BB. Lena var den enda som fick en julklapp för Emmas egna pengar. "För när jag såg den visste jag att den passade henne perfekt". Det är vackert att de är så nära. En bild på radarparet.


Apropå något annat. I natt spenderar jag mycket energi åt att försöka att inte tänka. Att. Inte. Livet och alla dessa skrämmande möjligheter. Vad är jag rädd för? Vad är människor så rädda för? Detta nätverk av regler för att upprätthålla ordning och struktur. Förhindra kaos. För vad skulle egentligen hända om alla började göra som de önskade att de vågade? Följa sina drömmar? Folk skulle kanske börja förverkliga sig själva. Så kan vi ju verkligen inte ha det.......