Ibland sitter inspirationen långt inne. Vilar i ett tillfälligt avstängt sinne.

Om tre och en halv timme ska jag åka hem och sova. Hade velat ha någon där hemma som väntade. Få krypa ner bredvid denne och värma tårna under samma täcke, pussa i nacken och somna tätt intill. Någon som höll om mig länge. Istället har jag musslat in mig bara för att slippa. Slippa komma någon så nära på nytt, att man delar andetag, luft, känsla och tanke. Jag vill stanna kvar i min trygga bubbla där allt är som vanligt. Jag vill inte veta alla alternativ och möjligheter jag har. Det är så himla mycket lättare att agera ångvält, än att våga blotta strupen.

Nu skrev jag ju något iallafall. Jag är så jävla okonsekvent.

Ikväll mysig middag med vän i Verkligheten.