Skulle kunna somna redan nu men då blir det bara knas så jag skriver lite istället. Här är en bild från semestern. Efter att ha studsat runt lite på stranden, skapade natten en länk till vintergatan ovanför mig och jag kunde spegla mig i alla dess stjärnor. De bredde ut sig och visade den väg jag vandrat. Jag trodde att det skulle fylla mig med rädslan över att inte ha räckt till, sorgen i att inte nå fram. Men det enda jag såg var glitter. Så jag bestämde mig för att mitt dagdrömmande inte alls är ett slöseri med tid, utan började tala med världen som delade samma himmel. Själens kod. Ett språk som vi vet så lite om, men som alltid rör mig så tydligt.