Hon håller mina ord i sina handflator, utan att vare sig krossa dem eller kasta dem efter mig. Hon, som jag ser så tydligt fast vi inte setts på månader. Animan, liksom. En känsla av hur hon ser ut när hon åker, går, sitter, står. Vill cykla tvärs över skogskyrkogården och möta henne halvvägs, med ljumma vindar på varm hud.