I soffan halvlåg jag, med mina ben vilande över hennes. Vi kom nära. Jag såg på henne och rummet krympte. Jag vet exakt när det hände och det slog emot mig med full kraft. Jag drogs till hennes ögon och tänkte fascinerad att jag ville ha mer. Mer av hennes händer, hennes ögon, hennes mun. Vinet hälsade tillfälligt på i våra ådror, det värmde våra okyssta läppar.

Nu tar jag tekoppen med mig, ställer mig vid fönstret och inser att mina minnen och drömmar genom åren, är lika många som löven utanför mitt fönster. Jag tar mina farväl av dem, tillåter mig själv lite sorg. Dricker mitt te och när koppen är tom ska det vara nog för idag. Det kommer fler symboliska tillfällen. Jag tar ett i taget.