Jag försöker skriva, men jag är lite för orolig just nu. Det där tonfallet kände jag nämligen igen och det har aldrig bådat gott. Det är höst nu och van som jag är, inväntar jag fallet. Jag spänner ögonen i henne och pressar samman käken i väntan på att löven ska skrumpna samman under kylan, som sakta kryper närmare, in och under.