Hon fick min värld att bli annorlunda. Den svällde ut, jag tog den hårdare och med mindre skam. Den fick fler kontraster och nyanser. Vi fortsätter längs samma väg, tätt intill istället för omslingrade. Det var vi och det är vi än. I en annan form. Nu är det inte längre någon som håller andan. Ingen som väntar eller förväntar. Lugn är nog ordet. Nu väntar något nytt.