Min kropp tyckte att det räckte med två timmars skönhetssömn. Mitt sinne som känner till dagsplaneringen för onsdag, håller inte med. Åh, dessa charmerande dygnsomställningar. Jag ger mig själv en kvart av vakentid, sen är det bara att blunda och hoppas på trötthet.

Annars pendlar mina känslor mellan ytterligheter. Så stor del av mitt liv finns samlat i koncentrerade små minnesskärvor. Tryggheten i det vackra, kontra rädslan för något nytt. Känner mig otillräcklig för allt och alla. Tänker på att allt detta jag älskar, bara finns nu i detta livet.

Tystnaden i mitt kvarter lägger sig som ett mjukt bandage runt hela min rastlösa själ. Jag kan i den hitta rädslan och lägga undan den. Inse att rädslan alltid kommer att finnas där, men att den faktiskt inte behöver min ständiga uppmärksamhet och omvårdnad.