Paranoia

Allt jag försöker få till orsaker, glider ur händerna. Så jag tänker att det kanske mer är rädslan för att inte längre vara rädd som är problemet. Vågar inte riktigt stå still och bara vara, för jag vet inte hur man bara har det bra. Jag vet hur man förstör och jag vet hur man blir förstörd. Det här vackra har jag ingen aning om hur man är i. Kanske ska jag vända det till något positivt, låta det avsluta det andra och säga att det är nu det nya börjar på allvar?



Skriv vad du har på hjärtat här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:




RSS 2.0