Vi var ute i god tid men hade ändå tur som fick en bra plats, när människorna myllrade in. En halvtimme innan föreställningens början var det fullsatt till bristningsgränsen och förväntan låg i luften. Vi hann äta upp vår medhavda picknick, smutta på vinet och prata med en äldre dam, innan Sofia Karlsson klev ut på scenen. Denna nätta lilla barfotakvinna. Som med full inlevelse och humor sjunger saker om livet, om hur det är att vara människa. Som får mig att känna orden. Kvällen var magisk när mörkret sakta sänkte sig över Stockholm.