Tystnaden och närheten räcker gott och väl när vi promenerar. Man kan omtolka och tänka igenom allt som vi har sagt, allt som kanske borde ha sagts. Men saker skulle inte bli tydligare för det. Jag uttrycker inte det där innersta, eller sätter perfekta ord på vad jag tänker och känner. Jag vill heller inte höra i klartext, för det känns utrett nu. Hennes färger är fina och handen på min arm värmer, det väger upp att mina nya skor skaver.

På ett café i en stad, sitter två kvinnor i skenet av ett värmeljus. Snart ska några timmar av deras liv passera, snabbt som solen på decemberhimlen. Men umgänge i varandras sällskap värmer mer än tusen timmar sol.

Vi säger hej då någon gång på eftermiddagen, innan en tunnelbaneresa tillbaka till förorten. Och jag älskar kylan i luften, för den kan liksom inte riktigt komma åt mig. Den når aldrig ända in. Hon kramar mig hastigt men hårt när vi skiljs åt och vi finner samstämmighet än en gång.