Hej världen här kommer jag och är tom, jag går vilse i en trasselsudd. Tristessen har bitit sig fast i mig, ge mig ett liv, ett mål, en riktning. Jag har lust att prata med kvinnan som vet saker utan att jag säger något. I hennes armar känner jag mig hemma. Och hon vet, hon kan mig, hon kan mig per automatik och jag kippar efter andan. För när jag ser henne så ser jag allt det där som så få fick veta. Vi är två kvinnor vars själar ständigt finner varandra. Så hade det inte varit för att jag befinner mig på jobbet, så hade jag ringt till Mymlan och aldrig lagt på.