Den här veckan har jag bakat tunnbröd, renoverat dasset, flyttat kor, räknat myror, burit vatten från brunnen, varit norrländskt tyst och somnat till en sprakande eld.

För elva år sedan var jag en flodhäst. Barnet var planerad att födas den här dagen och jag trodde inte att jag skulle gå över tiden. Först ville jag bara hinna med att titta på de där homosarna som skulle gå i någon slags omtalad parad i stan.... Jag vankade bredvid paradtåget, från T-centralen och ut till skansen och sen tillbaka igen. Hoppades att promenaden skulle sätta igång värkarna. Det hände förstås inte. Gick surt och la mig, men vaknade fem på morgonen av mensvärk som inte gav med sig. Vårt lilla barn på dryga tre kilo ville inte titta ut förrän 26 timmar senare. Hon föddes halv sju på morgonen den 27 juli och med den kärleken i mitt hjärta, har världen aldrig mer blivit sig lik.