Inom en inte alltför avlägsen framtid tänker jag sluta tortera min kropp. Den ska få sömn och skratt när som helst den vill. Att jag överhuvudtaget gått upp ur sängen idag är värt ett Nobelpris, faktiskt. Varje steg känns som ett kliv på en syrefattig bergstopp. Utan syrgas.

Tillvaron blir i alla fall inte sämre med en kattungehög i famnen.