Himlen är oförlåtligt grå och dottern har farit till andra sidan stan i två veckor. Hemma är bara jag, en kopp te, några djur och mitt stora dumma hjärta. Jag undrar när jag förlorade min tro på att osäkerhet betyder att vad som helst kan hända. Kanske är jag en sån som alltid tyckt bättre om säkerhet egentligen. Jag får ta mig igenom dagen med hjälp av lite värme, te och en gnutta mod.