Jag har varit väldigt social i helgen. Det blir nog bra med mig till slut, bara man fortsätter att diska, bädda, laga mat och krama sitt barn. Jag skulle kunna hålla kurser i hur man ser till att vara fullt upptagen så man slipper känna så mycket. För det är väldigt konstigt att inte ha den där regelbundenheten längre. Det självklara i att finnas för varandra, lyssna på och bli hörd. Så att jag vet att vi finns, även om det gör förjävla ont ibland. Distans och osämja är som en emotionell berg och dalbana. Ungefär som att någon sliter av en täcket just när man ligger och sover som allra skönast. Eller som när den godaste glassen trillar av från pinnen och ner i gruset efter första tuggan.

För att fortsätta liknelserna; tillvaron just nu är som att cykla omkull i ett nässelsnår. Oavsett om man ligger kvar eller försöker ta sig upp igen, kommer det att göra ont.