Idag ska jag luncha med en god vän som jag inte sett på tre år. Vi delade rum på BB, det föll sig nämligen så att hon satt där med sin man men utan barn; som låg på neonatalen. Och min dotters pappa satt där med vårt barn fast utan mig; som låg på operation. Vi fann varandra i att inget någonsin blir som man tänkt sig och umgicks nära under många år, firade våra barns födelsedagar på samma dag. Sen tappade vi bort varandra, mellan flyttar, men jag har tänkt på dem och alltid varit säker på att vi ska ses igen. För ingen som man bär med sig i hjärtat, är egentligen längre bort än ett telefonsamtal.