Jag har lämnat lite hjärta kvar i ett rum, som jag hade velat stanna och fortsätta skratta i. Jo, det gör ont ibland och det finns mycket att fundera på här i världen. Som att allt skulle kunna vara så himla enkelt, egentligen. Världsrekordenkelt. Man borde kunna leva lugnt och lyckligt i alla sina dagar och inte glömma att lukta på blommorna under korkeken.

Jag vill förbli där jag når fram, men jag verkar ha tappat orden som brukade få henne att lyssna. Kanske lämnade jag dem kvar hos henne sist, i tron att jag inte skulle behöva dem mer.