Kanske tänker vi efter på helt olika sätt och det är språket som fastnar på halva vägen. Jag försöker att inte tänka på den bristfälliga andningen. Fan. Jag vill inte ha rädslan och stressen över att andas rätt. Jag vill sitta ner och andas och veta och känna att jag lever. Framför allt känna och att känslan ska vara varm och lugn.

En fredagseftermiddag i sällskap av mig själv, tekoppen och tankarna. Jag tycker om dessa sällskap. Jag tror de lär mig något om livet. Om kampen och balansen. Balansen mellan den långvariga meningen och den direkta bekräftelsen. Jag tänker att man får streta. För om man inte flyr, utan stannar och pusslar och kvider så kommer gryningen. Det måste den göra. För livet är ju både natt och dag även om vissa nätter är jävligt långa.