Min oro för hur somligt ska lösas, ligger här och vrider sig, någonstans i grunden som för det mesta. Men glädjen ligger just nu högre och närmare och det ska jag nog vara tacksam för. Det är jag tacksam för. Det kan ändå inte vara meningen att människor bara ska promenera iväg i solnedgången sida vid sida. De måste kommunicera, gärna rycka och dra lite i varandra. Älska varandra. Den bok som vi närmar oss ett nytt blankt kapitel i, är magisk. Speciellt eftersom vi vet att den handling som redan håller på att formas, kommer sätta sig i pulsen, i ådrorna, i hjärtat.