Fallet är långt borta, mer hypotetiskt än någonsin. Världen kommer inte att explodera, men jag är fortfarande ängslig för det, dansar fortfarande i en gammal takt då och då. Kanske livet handlar om perfekta avvägningar, mellan mörkt och ljust, bra och dåligt, gråt och skratt.

Det är skönt att vara lyckligt ovetande. Men så funkar ju inte det hur länge som helst, jag vet.