Tusen ord, tankar och meningar analyseras till pusselbitar som man sen försöker få ihop. Man kan säga att jag är världsvan vid att göra det. Betraktar känslan på håll och låter den ta plats i kroppen, som en endorfinkick eller som en smärtreflex? För det är verkligen svårt när man vill säga mer än man klarar. Sanningar kryper under lager av leenden och tystnader. Jag iakttar henne hellre i smyg än pratar om det stora. För hur mycket skulle inte det svida, tänker jag. Så det får bli lite snack om allt runt omkring istället.

Hej då-hälsningar i famnen på varandra och jag vill sova under samma tak i natt. Med lugn lämnar jag dig ändå. Noggrann att viska orden till dig när du somnar.