Det var en av eftermiddagarna i april som vi träffades för att fika. När hon kom in i min hall så tänkte jag att det borde vara olagligt att någonsin sätta en mössa på ett sånt fint hår, eller solglasögon över det ögonglittret. Då log hon sitt särskilda leende och jag tänkte istället att hon förmodligen skulle kunna ha vad som helst på sig och ändå vara finast. Vi satte oss i soffan och vid ett tillfälle vilade hennes kind mot min hand. Då kände jag att det tunga i mig blev mycket lättare.

Vi kan prata om allt, men inget av det där sa jag innan hon gick. Jag sa bara hej då. Hon sa vi ses.