I slutet av april fylldes jag av hopp om att en någon fanns där, en någon som ville lära känna mig, en någon som mer än gärna ville dra sina fingrar igenom mitt hår och hålla sina händer kring min midja. Det är början på en berättelse som inte ens hunnit få sin mittendel innan jag nu börjat fundera på att avsluta den. Jag förbannar min egen oförmåga att bli kär i någon som faktiskt är bra för mig.

Jag har aldrig haft en tandborste hos någon, jag vet liksom inte hur det ska kännas. Men jag tror att det ska kännas mer än så här. För när jag är kär, så är jag det på alla bredder och längder och gärna lite överstyr. Annars tror jag att jag är exakt som andra, fast kanske i ett ytligare hudskikt. Så det bara inte håller sig så förtvivlat tyglat och still.