Jag ser på kvinnan i min soffa och tänker att utan vår historia hade vi aldrig varit så starkt sammanbundna. Hon dras till sociala sammanhang medan jag föredrar lugnet. Hon lagar mat på alla möjliga vis, med ingredienser som jag knappt vet existerar. Medan jag dammsuger smulorna från golvet som hon aldrig ens ser.

Jag har aldrig bråkat så mycket med någon i hela mitt liv, som jag bråkat med henne. Vi är på många sätt väldigt olika. Och samtidigt är vi så lika, lika, lika.

Lika envisa, lika smarta, lika underliga, lika känsliga, lika kärleksfulla och lika svåra.
Vi ser det för att det är äkta, att vi hör samman.