Trötthet i kropp och själ tog övertag efter intensivt arbete och festande. Jag och dottern har aldrig varit borta från varandra så här länge. Fyra veckor av saknad, längtan och sömnlöshet. Sen tillkom tankarna kring allt i tillvaron som gjort ont, som gjort gott, och resten däremellan. Om gammalt självförakt och byggande av nya liv.

När jag vaknade tidigare idag så blev det en sådan dag, som jag bara trodde existerade under novembernätter. När täcket är så stort att man aldrig kan krypa tillräckligt långt in i det och tårarna bara rinner. Jag visste inte att man kunde bära ett hav inom sig.