Jag önskar mig kristallklara, svarta nätter. Stjärnor. Åh, vad jag saknar stjärnor. Det finns inga här på himlen i Stockholm, bara grådis. Och jag försöker se havet. Någonstans där bakom alltihopa finns det väl, gör det inte det? I alla fall där bakom? Eller är det slut med det, slut med vågor och djup och skimrande blåhet? Har alltid trott att jag är född i fel stad. Kanske är det inte i himlen, utan på västkusten som man hamnar när man dör?