Känslostormen åkte ut genom den öppna dörren och jag satt med mitt hjärta i handen. Kvar fanns bara den nakna relationen med problematisk utformning och diverse skrapsår. Det hade tagit oss lång tid att hamna där vi var nu, flera dagar och flera års gråt. Tystnaden var fenomenal i sin sämsta bemärkelse. Jag sa ingenting och på något sätt var väl det värre än att säga något helt fel. Det var hur som helst inget alternativ, att fly nu. För vem kan glömma att stjärnorna någon gång blir stenar och vem vet hur länge vi har varandra? Men idag finns vi åtminstone, under en stjärnklar himmel i blöta skor.