Sedan öppnade hon munnen och sa precis det jag hade tänkt mig att hon skulle säga och jag tänkte att det inte alls gör någonting att jag inte förstår allt. För om det vore annorlunda så hade det inte varit vi.

Jag älskar hennes självklarhet. När vi pratar blir allt enkelt och det jag inte förstår, tänker jag att jag en dag kommer att förstå. Jag tänker att enkelheten är vacker. Att jag inte har en uns av den i mig. Den kommer vare sig naturligt eller av sig självt, men hon har den. Den bor där i henne och att ha henne nära göder mig med värme. Jag tycker om henne nära.