En gång i tiden kärade jag ner mig i en kvinna. Hon sa att det var lönlöst, men jag tyckte att hon sa lönnlöv och började skriva en dikt om träd. Den blev dålig så jag la den åt sidan och tänkte att det var fel tid. Men jag blev glad ändå faktiskt, lycklig. Varm och nära. Nära. Det mesta av det jag önskade för oss, har jag fått. Det kanske bara såg lite annorlunda ut än jag trott och blev inte igenkänt vid första ögonkastet.

Nu ska jag trycka på "spara & publicera", fundera över om jag ännu en gång blev för personlig och sedan sova.