Man står där utan att vackla. Man är så fokuserad på att det bara kan vara på ett sätt, att det bara är på ett sätt och så länge jag ser min fasta punkt klarar jag av att stå upprätt för alltid. Jag biter mig i tungan varje gång jag ser en vacker människa. Jag biter mig två gånger, varje gång hon ler emot mig. Visst kan man klara sig utan en låga men då gäller det att ha hjärna, så jag samkör alla impulser med sunt förnuft. En ny värld står där och väntar på mig och jag tänker beträda den okända marken i trygg förvissning om att jag klarar det.