Vi går till den där stadsdelen som vi varit i förut. Då var jag ung och nervös och fnissig. Nu är jag inget av det, bara väldigt glad. Vi håller armkrok så att ingen ska snubbla när vi går längs gatan, det gjorde vi då också. Den gången kysste vi varandra. Vi var bra på att kyssas. 

Nu vet jag något mer. Jag vet hur fint det känns när någon man tycker om håller händerna mjukt men ändå bestämt just där axlarna övergår till armar, när man går genom en folkmassa på ett trångt uteställe. Liksom för att man ska veta att hon finns där bakom. Men mest för att ingen ska kunna komma mellan er.

Vi är lika lika lika, men så finns det saker som gör oss så fundamentalt olika. Vi brukade vara bra på lust, men inte så bra på nöd. Nu är vi bra på nöd också. Om hon skulle behöva hjälp mitt i natten så skulle jag komma.