I en säng med hennes kropp mot min rygg och armar som håller om, blundar jag och glömmer saker som ligger fel och tankar som snurrar sådär oroväckande mycket. På golvet tillsammans med alla tankar ligger mina kläder i en hög. Högen stör mig faktiskt lite, men jag motstår impulsen att rätta till den. Försiktigt stänger vi fönstret ut mot kvällen. Stänger ute alla stjärnor och det faktum att verkligheten snart kommer att ta oss i sitt grepp. Ännu är kvällen evighetslång, inne där orden får betydelse. I det spräckliga ljuset ser vi allt.

Jag är medveten om att saker och ting aldrig är bestående. Mycket väl medveten. Men även om en februarinatt blev mars och april och maj, är det ändå som att jag till viss del ligger kvar i den där sängen, under det där täcket. Fast det är ju bara som det känns. Egentligen ligger jag i min nya säng, i min nya lägenhet och det har påbörjats ännu en vinter. Men ibland känns det som att nätterna som passerat sen den där tiden inte spelar någon som helst roll, så länge jag minns vartenda andetag.