En smekning över min kind, gör att något obestämbart tar tag om hjärtat och omfamnar det. Sparar känslan till dagar när höstvinden blåser hårt och regnet piskar mot rutan. 

Du är vacker, vill jag säga men låter bli. Det gör ändå ingen skillnad. Inte just nu. Gud vilket skitväder det är ute, säger jag istället, men ångrar mig i tystnad. Vädret är för stunden inte alls relevant. Istället känns handen som passerade min kind lite mer viktig. Kanske inte mer bestående, men klart relevant för stunden.