Obarmhärtigt tidigt ringer väckarklockan, men trots detta har jag redan varit vaken ett tag. Oförmögen att sova i sovrummet som är mörkt, trots att frosten glänser utanför.

Du behöver inte vara rädd, hör jag någon säga. Jag kan inte låta bli att vara det ändå. Ler stort till svar så att de inte ska kunna se in under oskyddad hud. Inte tänka på det som gör ont, det blir inget bättre av. Jag har antagligen ändå inte lika ont som jag är rädd. Andas. Lyssnar. Fokuserar på andra tankar istället, andra färger och konturer. Allt är genomförbart.

På vägen hem slinker jag in på konditoriet där det ligger gyllenbruna, nybakade bullar på rad. En fick följa med hem och trösta det rädda.