Och jag kunde inte bortse från hur nära du egentligen låg, om man bortsåg från alla ord som kom lite emellan. Men det var svårt att tänka alls, när dina ögon trängde in i mina och varje del av mig ville ta bort alla kuddar och ord som fanns i vägen och när dina skor låg sådär slarvigt passande i min hall så att jag ville att de skulle ligga där för jämnan.

Kanske är det därför det blir lite tyst här ibland nuförtiden. För att du fyller hela mig och mycket av det som skrivs här har ditt namn mellan raderna. Du är liksom lite av mitt eget favoritbibliotek.