Trettio sekunder åt gången är det vi. Då är vi allt som flimrar under ögonlocken. Vi skrattar åt allt som hänt, pratar om drömmar och livet och du säger saker som jag tänker, precis som om det var mina ord som ekade i öronen. Pusselbitar faller ner i ett rasande tempo och alla hamnar rätt och bilden växer och vi växer nog också lite med bilden.

Trettio sekunder av allt och ingenting och så vet jag att du tänker att du inte är perfekt. Att det här inte är perfekt, att ingenting är perfekt. Och jag önskar jag vågade säga att ingenting av det spelar någon roll för det enda som är viktigt är att vi är perfekta för varandra, på vårt vis. Vi har alltid varit nära utan att själva förstå varför och jag lever för trettio sekunder åt gången. Sist var det faktiskt 35 sekunder.

 

Det finns vissa ord och sammansättningar av ord som kan göra skillnad, både för den som yttrar dem, och för den som orden är tillägnade. En dag ska jag våga säga allt det där som jag bara kan skriva. En dag ska trettio sekunder få bli mer än en bråkdels verklighet i en väldigt märklig värld. En bråkdels sanning där allt annat är konstigt. Men den dagen är inte just idag.